mirja på resa

jag har varit i machu picchu! det var fantastiskt!

tog en taxi till ollantaytambo i onsdags kvall. dar var det varsta harry potter-stamningen. alltsa hogwarts express-stamning. var en massa folk som vantade och pratade och det var morkt och forsaljare overallt som ville salja mossor och majskolvar och inca kola, och taget stod och pyste och stamningen var pa topp. tog taget till aguas calientes och vi mottes upp av antonio som skulle varit min guide pa trekkingen. vi fick ett hostel och gick sen och kollade pa stan lite. klockan fyra ringde klockan och halv fem stod vi redo i receptionen. forvantansfulla (men lite trotta) satt vi och ett franskt par och vantade pa att nan annan pa hostelet skulle vakna och slappa ut oss. dorren var reglad med ett las och ett hanglas och fransmannen letade desperat efter gomstallen for nyckeln. hostelagaren kom dock efter nen kvart och laste upp..

antonio kom fyrtiofem minuter sent, eller precis i tid enligt peruansk tid, och placerade oss pa en bank utomhus. jag hade linne, collegetroja, fleecejacka, vantar, mossa och sjal och satt anda och fros. till slut kom i alla fall resten av gruppen och vi gav oss ivag i morkret. gick forbi hur manga bussar som helst. jag trodde bussarna bara var for panchisar och handikappade men det var tydligen bara vi och kanske fem till som gick upp. jag forstod varfor efter ett tag. for att hinna till soluppgangen fick vi ga ganska snabbt. eller snarare klattra. upp upp upp for vagar, trappor och trappliknande stenar. forst i morkret och sen i morgondiset. efter typ tio minuter hade jag bara pa mig ett linne och var genomsvettig. om nan hade sagt hur jobbigt det skulle va i forvag hade jag aldrig gjort det. eller det hade jag nog visst, for det var verkligen vart det nar vi val kom upp. sandra och jenny kom efter sa jag hangde med en brittisk och en amerikansk kille. vi gick ett tag, stod dubbelvikta och forsokte andas lite och fa i oss nat att dricka, och fortsatte sen. jag fragade hur dom hade haft det tidigare pa trekkingen. och dom sa att det hade varit sahar varje dag. tur att jag inte akte nar jag fortfarande var halvsjuk. skulle aldrig ha orkat. men dom sa ocksa att det alltid var vart det nar dom kom fram. och det var det ju den har gangen ocksa. nar vi val kom upp till ingangen (efter kanek 1,5 timmes klattring) glomde jag bort hur jobbigt det hade varit efter typ fem minuter och tankte vad harligt det ar med lite motion ibland. dom tankarna kom dock forst inte forran jag hade proppat i mig en stor ckolkladkaka sa det kanske var ett sockerrus, jag vet inte...

fran hogwarts-stamning dagen innan blev det nu mer disneyland-feeling vid entren. alla fick sta i ko och visa biljetter och stamningen var uppsruvad, dock valdigt fa personer under 20 och inga langbenkepsar alls. vi fick en guide som tog oss upp till en utkiksplats. fantastiskt! inte sa mycket soluppgang for det var lite molnigt, men nar dimman forsvann och man sag hela staden med wayna picchu bakom... jattevakert. spelar ingen roll hur manga bilder jag sett pa machu picchu tidigare, det har var nat helt nytt. och det kandes sa unikt, som att vi var utvalda. spelade ingen roll att guiden berattade att machu picchu i ar nog kommer att sla sitt gamla rekord med 1,5 miljoner besokare fran forra aret. efter att ha tagit kort i alla mojliga vinklar och konstellationer gick vi p´en guidad tur i tva timmar. roligt. fick se en nyfodd lamababy och en massa runier. sen ville jag klattra uppfor wayna picchu, men sandra och jenny hade ingen lust sa jag hangde pa dom andra. till en borjan. tills jag fick reda pa att britterna skulle gora det pa 20 min. rekordet ar 13 min, men ingen trodde dom kunde klara det. rekordet for hela inkaleden ar forresten 7 timmar. 7 timmar, det ar ju inte klokt! var guide hade gatt inkaleden 180 ganger och han hade aldrig klarat den pa under tva dagar... i alla fall, jag tog folje med ett jattetrevligt amerikanskt par istallet, leslie och trey. ingen stress dar inte. vi klattrade en bit, drack lite vatten, sa hej till folk och pratade lite, klattrade lite till... inte alls sa jobbigt som om man skulle gora det pa 20 min. fast vi motte panchisar och nan blind pseron och dom verkade ha det ganska jobbigt. det var i alla fall mycket fint daruppe, och aterigen vart all moda. jattefin utsikt! vi satte oss ner pa en klippavsats tillsammans med en schweizisk kille och solade och at matsack och bara njot av utsikten.

traffade sandra och jenny efer nagra timmar och vi tog bussen tillbaka. mina ben var ganska darriga. traffade en spansk kille pa bussen som vi var och at lunch med. han hade bott i norge och pratade valdigt roligt. pa kvallen gick vi till de varma kallorna och strackte ut oss. superskont. var jattemysigt att ligga dar och se konturen av bergen och alla stjarnorna nar det blev morkt.

men nu ar jag tillbaka i cuzco igen. at lunch med tara, kie och ester och snart ska jag mota sandra och jenny. jag latsas att jag bor i skolan fortfarande sa jag kan anvanda duscharna och datorerna och fick till och med en nyckel till dewies rum sa att jag kan hamta mina saker dar.

ikvall aker vi till puno!